Det bästa under min ordförandetid var att jag fick mycket bra respons från mina styrelseledamöter och vi arbetade bra tillsammans. Vi försökte få igenom bra tillgänglighet för synskadade från kommunens sida.

Jag hoppas att SRF:s förening i Ronneby även i fortsättningen ska verka positivt och få vara kvar som egen lokalförening. Det kan måhända bli jobbigt utan föreningskonsulent.

Med SRF-hälsning
Göthe Linder

Jag valdes till ordförande i SRF Ronneby på årsmötet 2003. Uppdraget gällde ett år. Karl Karlsson, som varit ordförande i två år, ville avgå.

För mig har det gångna året varit lärorikt. Som medlem och senare även som ordförande har jag blivit en erfarenhet rikare. Föreningen, som för närvarande har omkring 160 medlemmar, bedriver en mycket aktiv verksamhet.

Månadsmötena och utflykterna brukar samla 40 - 60 vänliga och glada deltagare. Känslan av samhörighet och mångas medverkan med sång och tal har givit mig ljusa minnen.

Men föreningen är inte enbart en "trivselklubb". Styrelsen arbetar idogt med att förbättra tillvaron och öka tryggheten för de synskadade. Det är ett arbete som kräver mycket energi, medkänsla och kunskap.

Som ordförande har jag kunnat glädja mig åt styrelsemedlemmarnas trogna deltagande i sammanträden och övrig verksamhet. En stor tillgång har varit kanslisten Erling och det välordnade kansliet. Miriam, som fungerat som styrelsens förlängda arm vid bl.a. möten med KHR och kommunens två heminstruktörer är tre "tjejer" som jag hoppas fortsättningsvis kan stödja och vara till hjälp för de synskadade i Ronneby.

Det är inte utan att jag känner mig som lite av en svikare när jag lämnar kamraterna i styrelsen. Men jag är övertygad om att den nya ordföranden tillsammans med Erling och övriga kamrater ordnar ett bra år för oss alla i SRF.

Wilgot Kransberg, 2004

Det roligaste är att vi lyckats behålla medlemsantalet, och att vi haft så god uppslutning på våra aktiviteter. Vi har väl lyckats arrangera intressanta möten med aktuella ämnen och bra medverkande, både samhällsföreträdare och kulturpersonligheter.

Det svåraste har varit ekonomin som varit sämre här än i de andra kommunernas föreningar. Att vi inte fått tillräckliga resurser, varken ekonomiskt eller i form av förändringar och förbättringar efter våra behov och önskemål. Miljön på Kungsgatan är ett sådant exempel, där vi varit med genom Kommunala Handikapprådet genom hela processen, men ännu har ingen förbättring skett. Övergångsställena är utbytta mot obefintligt markerade passager som skapar otrygghet både för oss och andra grupper.
Ågårdsbo, äldrecenter, är ett annat exempel på ett ganska misslyckat projekt, där man inte lyssnat till de personer det berör. Färdtjänsten har vi heller inte kunnat påverka.

De viktigaste frågorna utöver de som redan nämnts är behovet av markeringar på trappor och avsatser i den offentliga miljön. Detta är något som ständigt måste ses över. Det är synnerligen viktigt för oss synskadade, men alla har nytta av det.
När det gäller talböcker efterlyser jag fler inläsningar med DAISY-teknik. Den lokala taltidningen är viktig och verkar nu ha fått en bra inläsare. Länstaltidningen har förändrats och innehåller nu reportage från hela regionen. Det är den nära informationen som är intressant och därför viktigast.
Vi har under två år genomfört Öppet Hus på Vita Käppens Dag med bra innehåll och god uppslutning.

Karl Karlsson, 2002

SRF Ronnebys 25-arsjubileum
Den 6 mars 1999 firar SRF Ronneby sin 25-åriga verksamhet. Detta jubileum firar vi tillsammans med medlemmar och inbjudna gäster i Kallinge Folkets Hus.

Initiativtagare till bildandet av en lokalförening i Ronneby var ordföranden i De Blindas Vänner, Sixten Karlsson. Föreningens förste ordförande var Elly Eriksson, Johannishus. Den rollen innehade hon i 17 år, vilket nog är ett rekord, som kommer att bestå. Många av de första medlemmarna återfinns i föreningen än i dag.
Under åren har mycket arbete nedlagts för att nå nya synskadade, och så kommer det alltid att vara. Det är mycket viktigt att få kontakt med dessa, för den enskilde medlemmen vet inte alltid om, vilken hjälp man är berättigad till. Kanske är den allra viktigaste angelägenheten att komma i kontakt med andra synskadade.

Några av de framsteg som uppnåtts följer här nedan:

• Vi har stor tillgång på talböcker och en mycket god utlåningsservice. Vi kan få del av all tänkbar litteratur, såväl skönlitteratur som facklitteratur.
• Vi har ett eget kommunband, som är av stor vikt. Bandet utkommer med ett nummer per vecka och innehåller en mängd kommuninformation, som vi har svårt att tillgodogöra oss på annat sätt t.ex. beträffande hinder och liknande på våra gator.
• Vi har möjlighet att prenumerera på taltidningen Reflexen, som utgives i Växjö, och som innehåller mer övergripande information om viktiga händelser i Blekinge och Kronobergs län.
• Vi har tillgång till två halvtidsanställda heminstruktörer. Deras hjälp gör vår tillvaro betydligt drägligare. De ger bl.a. service vid klädinköp, vid apoteks- och läkarbesök samt viss hjälp med hjälpmedel i hemmet, De hjälper oss tillrätta vid resor m.m. som ger oss en tryggare tillvaro.
• Syncentralen har hand om viss utbildning och tilldelning av nödvändiga hjälpmedel. Vid behov har man även tillgång till ögonläkare.
• Under senare år har vi haft möjlighet att utbilda oss på IT på biblioteket. I projektform har detta arbete lett fram till utgivandet av en bok. IT är i allra högsta grad framtidens media även för synskadade.

Färdtjänsten är ett måste för oss synskadade. Förhoppningsvis kan den bli bättre i framtiden.

Vi har god tillgång till taltidningar. Blekinge Läns Tidning och Sydöstran med daglig utgivning samt Blekingeposten med utgivning en gång i veckan.

Forskning och ögonkirurgi har på senare år gjort stora framsteg, och på detta område ger nya rön mycket att se fram emot för oss synskadade. Grå starr var tidigare en mycket allvarlig sjukdom. I dag gäller det närmast när man kan få tid hos ögondoktorn för operation.

I Ronneby har vi i dag ett bra kansli med expeditionslokaler och heltidsanställd föreningskonsulent. Tillsammans med medlemmarna är detta den största tillgången. Varje person är en resurs som kan tillföra föreningen nya idéer och åsikter. Låt oss nu visa att även de synskadade är en viktig länk i samhället.

May Olsson, 1999

Jag har varit ledamot i styrelsen länge och under ett år fick jag rycka in som ordförande. Föreningslokalen låg på Kungsgatan 44. Månadsmöten hölls i Bollklubbens lokal, Vesperklockan, Björklidens servicehus i Eringsboda med flera ställen. Vi hade en utflykt till Blomstergården, paradiset som återuppstod. Vi diskuterade lokalfrågan mycket, da vi tvingades flytta till Rosengatan med alla dessa besvärliga trappor. En tid var det mer än hopplöst. Vi hade två heminstruktörer och färdtjänsten fungerade bra.

Jag har varit på kurs på Ädelfors folkhögskola och på AMI. Man har haft roligt många gånger. Ålandsresan med länsförbundet var mycket trevlig. Det var verkligen lyckat. Annat roligt på senare tid är att jag börjat använda dator, först på biblioteket och sedan hemma. Tank att jag då kan se vad jag själv skriver!

Ulla-Britta Persson, 1999

Jag minns första träffen med Sixten Karlsson. Man var helt oförberedd. Vi i Ronneby var först i Blekinge med att bilda lokalförening. Vi hade ingen lokal utan kansliet hade jag hemma. Månadsmöten hölls på olika ställen. De första åren bjöd Astrid och Thure Andersson synskadade på luciafest hemma i residenset. Astrid var sekreterare i 10 ar. Synskadades Vänner och kommunen gav ekonomiskt stöd. Medlemsavgiften var 5 kronor de första åren. Vi var först i länet med att starta studiecirklar. Man reste hit bland annat från Karlskrona under någon termin.

Lennart Edin anställdes och vi fick tillgång till vår första lokal på Kungsgatan 23. Vi drev frågan om daglig tidning på kassett. Vi hade en arbetsgrupp för detta. Invaliditetsbidrag blev handikappersättning. Syncentralen blev till under den här tiden. Vi skrev på listor för att få heminstruktörer. "Vad kan ni göra?" sa en del till oss då. Allting går att göra fast kanske på ett annorlunda sätt! Jag tror det finns en bättre förståelse för oss synskadade idag. Jag kom med i länsförbundet 1967 och har varit med om alla dess ordförande; Hasse Andersson, Sixten Karlsson, Erik Hallberg, Elsa Pålsson... Årsmötena varade då i två dagar och vi låg över på hotell.

Astrid Larsson och jag åkte sovvagn för första gången när vi skulle deltaga i en kvinnokongress i Stockholm. Det var roligt, vi träffade människor från hela landet. ABF-chefen Erik Mattsson höll många kurser, han var så spexig och vi hade så roligt! Sven-Gunnar Månsson har haft hand om de fiesta av våra resor. Vid ett tillfälle hade vi besök från Bomholm och Ronneby kommun bjöd dem på Brunnen. De hade ost och vin med sig.

Jag var ordförande i 17 år. Det rekordet blir svårt att slå!

Elly Eriksson, 1999