Signerat

Ett flygplans vita streck mot ljusblå himmel. Tankarna långt borta.

Ateljén - ljus, varm av solens strålar. Färger, penslar, halvfärdiga dukar med varma, ljusa färger - gult, orange, rött och grönt. Urkramade färgtuber utan lock i papperskorgens inre.

Lyssnar - hör steg - väntar. En dörr öppnas, stängs - det knäpper till och ut strömmar Mozarts 13 blåsare. Klarinett, oboe och trumpet. Det vimlar av toner, snabba växlingar - triumferande trumpetstötar.

Inspiration kommer av musiken. I hjärnans kontor kopplas musiken till färger, former och linjespel. Penseln i handen känns lätt. Kopierar bilden i hjärnan på dukens vita linne. Tänker lätta tankar, tankarna är före penseln.

Sista tonen klingar ut. Dörren öppnas "Beethoven" anno 1998 går de tre stegen upp till ateljén. Håret är vitt och skägget grått.

Tankarna återvänder till den sommaren vi möttes.

Långa cykelturer, himmeln alltid blå. Ljumma vindar, ljusa nätter. Skogsängen i sommarvärmen - dansare - folkdräktsklädda svävar över ängen. Beethoven spelar tillsammans med fiol och bas. Känner ensamheten, utanförskapet när jag ser hans blickar möta violinistens. Solen bränner. Hon är klädd i långkjol och bussarong, håret långt, mörkt utslaget, kroppen vaggar av och an till tonerna. En liten stund känner jag svartsjukans spöke sakta komma inom mig.

Möten vid tågen, ansiktet i fönstret, varma ögon söker mina, händer förenas, läppar möts.

Människor finklädda, förväntansfulla - närmade sig konserthuset. Sorlet - musikernas instrument stäms mot varandras. Klarinettens rör blöts. Ljuset dämpas, dirigenten höjer taktpinnen, musikerna ser uppmärksamt på honom - väntar- sorlet tystnar. "Beethoven" spelar.

I mörkret efteråt, sist av alla kommer han. Vit skjorta lyser, klarinettfodralet guppar i takt med de snabba stegen. Värmen strömmar från hans kropp till min genom nylonskjortans tunna material.

Den här sommaren börjar tankarna kretsa kring framtiden. Vakendrömmar - nattdrömmar.

Målade intensivt. Bilder i huvudet hela tiden. Skisser överallt. Fullklottrade papperslappar nedanför sängen varje morgon. Idéerna fästes på dukar så snart morgonen grydde. En utställning växte fram i tankarna och i verkligheten. Beethoven fanns där hela tiden. Trots mils avstånd ibland.

När utställningen skulle hängas, på vernissagen, då pressen kom, han fanns där alltid. Allvarliga, dämpade kom de till vernissagen - stod länge vid varje tavla - smuttande på champagneglasens innehåll. Analyserande, jämförande. Klee har inspirerat, kanske Chagall eller rentav Picasso? Beethoven lyssnade, diskuterade, men när våra ögon möttes såg jag att han var långt borta i sina tankar - men ändå nära.

Den sommaren levde vi för och med varandra, konsten och musiken. Kvällarna blev längre, kyligare. En tät dimma låg över ängarna. Då talade vi om kärlek, barn, om att sätta bo.

När hösten kom växlade vi ringar - brudnäbben rättade till sin rosa spetskjol, allvarlig, stolt över sitt uppdrag - övervakande situationen - allt skulle stämma när vi lovade att älska varandra i nöd och lust.

Ny morgon sen. Solens strålar bleka mot mitt ansikte. Handen sträcktes mot andra sängen. Ingen där. Klarvaken. Där - ett leende - ett litet paket. Min allra första morgongåva. Han lovade att alltid ha en till varje bröllopsdag.

Skiftande landskap, skiftande språk - målet Holland. Konst och musikupplevelser nu tillsammans. Rembrandts sagolikt vackra målningar med en egendomlig lyskraft i guldockra. Concertgebow - Bach och Beethoven. Vår bröllopsresa.

Beethoven, med sitt vita ostyriga hår och gråa skägg, som just kommit in I min ateljé är åtskilliga år äldre - vi har fått två barn tillsammans - mycket har förändrats.

Dukens vita linne lyser klart och färgernas nyanser finns där ännu. Linjerna är svåra att se, de vackra textade formerna i bokstäverna är också svåra att forma. Tidningens svarta tryck suddigt. Kameran svår att ställa in.

Glädjen försvann lite i sänder. Ångesten kom. Suddiga bilder, skogen mörk, löven en blurrig massa.

När hösten kom var inte färgerna som jag mindes dem. TV: s text gick inte att läsa. Att teckna de små fina strecken i exlibris eller illustrationer gick inte längre.

Nya glasögon, förstoringslampa och förstoringsglas, mera lampor, bättre ljus. Vinklat ritbräde. Nålpåträdare.

Medan Beethoven spelar Mozart målar jag igen. Tecknar exlibris. Är med ute i världen - Ryssland, Spanien, Portugal - inbjudningar till utställningar och exlibristävlingar.

En förläggare i Barcelona skriver och ber om material om mig till sin nya bok om exlibriskonstnärer. Spännande. Overkligt.

På senaste utställningen kom journalisterna med frågan: "Hur kan du måla när du är synskadad?" I rubrikerna stod - Synskadad konstnär ställer ut. Synskada = blind - tror man.

Min synskada gör att mycket runtomkring mig försvinner - istället ser jag detaljer, linjer som jag förut inte sett. Färgkombinationer som inte funnits där tidigare.

Jag har lärt mig att skynda långsamt. Något nytt och spännande har dykt upp vid mina utställningar -andra synskadade kommer för att "se och känna" på mina tavlor och skulpturer. Vilken glädje att se hur intresserade de är och att höra hur de känner och tänker.

Det är förstås inte så enkelt - men med hjälp av Beethoven och våra två fina ungdomar går det att vara synskadad konstnär.

OCH MORGONGÅVAN HAR HAN ALDRIG GLÖMT.

Detta är ett utdrag ur boken Och sen skall man vara glad också som är skriven av ett 30 tal funktionshindrade kvinnor. Boken utkom hösten 2002 och finns att köpa i bokhandeln.