 
-et
· raisa · stain · at · þorbiorn
·
boroþur · sin
· sun · þorstainaR
· i skytiki ·
kuþ · hiolbi · ant · þorbiornaR
”…(l)ät resa stenen efter Torbjörn, broder sin, son till
Torsten i Skyttinge. Gud hjälpe Torbjörns ande!”
|
Den
här runstenen står uppställd omedelbart
till höger innanför den södra kyrkogårdsportalen.
Tidigare låg den som tröskel vid ingången till det
gamla vapenhuset, men när kyrkan reparerades 1897
uppmärksammades ristningen och
stenen togs ut. Det är en tämligen stor runsten där
ristaren
utnyttjat hela stenytan för runslingan, men den är kraftigt
nedsliten
vid foten.
Början av inskriften är helt oläslig, och det är
säkerligen resarens namn som gått förlorat. En
intressant detalj är att
det finns ett gårdsnamn med – Skyttinge (se bild). Det
är inte
alltför vanligt med ortnamn i hembygden bland de kända
runinskrifterna, och när dessutom gården (byn) ligger kvar
där den legat alltsedan 1000-talet (minst!) ger det en extra
dimension till läsningen. Skyttinge ligger bara några
hundratal meter västerut från kyrkan.
Om kyrkan kan man läsa mer vid 1958
års
nyfynd.
Ett ganska enkelt, men vackert ringkors pryder stenens mitt, och man
kan även skönja något som verkar ha varit ett iriskt
koppel
längst ner. Där har även inskriften börjat, medan
slutet
kräver extra utrymme på en särskild inre slinga. En
felaktig
R-runa finns efter Torstens namn, som står i genitiv – det borde
ha
varit ett s
|
| Inskriften
är ett exempel på det som kallas variation
i namnskicket, dvs det finns något gemensamt led i
namnet. I det här fallet är det förstås ’Tor-’,
och det är väl inte helt uteslutet att brodern som
låtit resa stenen kan han ha hetat Torger eller Torgöt eller
något liknande. Det kan även vara så att han
istället hetat Östen, eftersom även efterledet kan
varieras. Då är det inte helt uteslutet att den Östen
som omnämns på Sö363
även låtit resa denna sten. Det som talar emot det är
väl att brodern Torbjörn i så fall borde ha varit med
och rest stenen över fadern. Det som talar för Östen som
ensam resare är att både fadern och brodern dog ungefär
samtidigt, och att Östen blev ensam kvar hemmavid. Det tycker jag
låter mer spännande,
och när dessutom grannstenen nämner ’krikum’, så dog de
givetvis på resa neråt Miklagård! |
